Tuesday, June 10, 2014

Ett avlägset åskväder lyser upp horisonten .Om Hölderlin och hölderlintolkning.


  
 Vid strandpromenaden nere vid Neckar, -  filosofernas gamla promenadväg,kan ännu snickarmästare Zimmers runda torn beskådas och besökas. En historisk byggnad på en vacker plats där Friedrich Hölderlin vistades – eller förvarades. Det blev ungefär 36 år mellan1806,  sammanbrottets år, och slutet;1843. Hans liv i tornet brukar beskrivas som en märklig fångenskap eller kanske självvald isolering , avbruten av besök från vänner ;Sinclair, den unge Weibling ,och några promenader ut i landskapet. Resten ett tillstånd,växlande mellan total apati och intensivt skrivande,styrt av blixtsnabba ingivelser. Ett slags schamanism ,kunde man kanske säga.

Alltsammans är omtvistat, också sinnessjukdomen.  Pierre Bertaud ,en fransk kännare, har velat visa att sinnessjukdomen inte alls var en sådan. Enligt den teorin var Hölderlin en medlem av ett hemligt sällskap med upprorsplaner mot hertigdömet Würtenberg,kort sagt en jakobin,som räddar sig in i klinikens säkerhet för att undgå fängelse,kanske avrättning.Det är som sagt omtvistat.Hur som helst är detta kanske  det märkligaste av alla tyska diktaröden, och det i en tradition som är plågsamt rik på just sådana .
Förklaringarna till Hölderlins sammanbrott är många. Svårigheten att etablera sig som diktare är en. Hans prosodi uppfattades som underlig; en  besynnerlig variant av Pindaros oden. År 1806 fanns ,förutom romanen Diotima och en del dikter i några små tidskrifter och litterära kalendrar, ingenting i trycket av Fredrik Hölderlin. Hans omfattande översättningar från grekiskan vilade i stilla obemärkthet.”Diotima” – en något tålamodsprövande brevroman -  handlar om en omöjlig, passionerad och brutalt avbruten kärlek, till bankirsmakan Susette Gontard , i vars hushåll han vistades i en kombination av informator, domestik och möjligen älskare, tills den oundvikliga slutscenen infinner sig. Hölderlin åker ut ur hushållet  och återser en enda gång Susanne.Sådant kan göra ont, djävulskt ont.
På andra sidan floden, uppe på stadskullen, ligger fortfarande filosofernas plantskola, Tübingens Stift. Sällan har väl ett evangeliskt seminarium spelat en större rollen i den europeiska idéhistorien. Detta är ungefär den tid när underbetalda, inte sällan alltför tidigt bortgångna unga män som Riemann - i tjänst hos småfurstars universitet - vänder upp och ner på matematiken.Det är de vilda åren  i filosofin,för att citera Rüdiger Safranski. Detta prästseminarium rymmer några år ett märkligt triumvirat: Hegel,Schelling och Hölderlin. De är alla mycket goda vänner.Deras samtal måste vi föreställa oss: det är ett av de stora uppbrotten i filosofin.
Jag tror att man knappast kan underskatta den enorma, traumatiska effekt som den franska revolutionen och dess fortsättning in i napoleonkrigen har på denna tyska generation. Välkomnad som frihetens och förnuftets triumf över feodalt elände och religiös obskurantism övergår den med förskräckande snabbhet i blodbad, totalitär terror, för att till sist plana ut i militärdiktatur. De krafter som revolutionen utlöser visar sig enorma, destruktiva ,okontrollerbara. Schiller går från upprorsstämningen i sitt rövardrama till den filosofiska pedagogiken i boken om människans sentimentala uppfostran. En estetisk bildning är det enda som kan rädda oss från att hemfalla till massornas destruktiva barbari. Fotbollshuliganer och skrikande nazihopar undgick han lyckligtvis att se. Hegel gräver djupare – eller tror sig gräva djupare. Fascinerad av negationen , denna den märkligaste av alla logikens operatorer , utvecklar han en syntax som de historiska nödvändigheterna har att hålla sig till. Ingenting sker, kan man sammanfatta, utan att dess negation också förverkligas.Det onda bor i det goda och det goda i det onda.
 Och Hölderlin ? Förförd av Pindaros oden drömmer han  i ”Hyperion” och i långa dikter med en språngartad och vacklande syntax
  om ett återupplivande av den klassiska grekiska antikens anda,dess gudavärld och hjältar. Till skillnad från en annan kännare i en senare generation , Friedrich Nietzsche, tycks han sakna förståelse för den mörka,den skrämmande sidan i den grekiska,dunkla hålrum,skrämmande fågeldemoner,ohyggliga straff utmätta av pinsamt hämndlystna gudar. Eller kanske ändå inte ? Hur Hölderlin har tänkt sig att denna syntes  mellan upplyning och grekisk gudavärld skulle  se ut är inte lätt att förstå. Där finns en dröm om en sammansmältning av det sköna landskapet i forna hertigdömet Schwaben, de mjuka höga kullarna och de snabba grunda floderna och de attiska cypresserna. Antiken är för Hölderlin en dröm.Men en dröm med utopiska färger.
             Fanns det i Hölderlins generation en fasa för att livet,när allt kommer omkring, skall visa sig alltigenom meningslöst, så som William Shakespeare alltid ser det ? Den franska revolutionens ohyggliga utveckling från frihetsrörelse till militärdiktatur borde ha inbjudit till sådana tankar. Vi finner dem hos Arthur Schopenhauer, Hegels samtida. Medan Nietzsche – ett slags inverterad Schopenhauer  som Safranski säger – ser vad han kallas Guds död, det totala metafysiska tomrummet, som en ny frihetsgrad.
             Efter den  långa tid när Hölderlin, till skillnad från studiekamraterna är snarast bortglömd, outgiven, oläst, skall det visa sig att det är just Friedrich Nietzsche som bland de första inser hans betydelse.
             Ett förebud till den ännu avlägsna poetiska modernismen, precis som Beethovens sena kvartetter rymmer den hårsmala sprickan i den klassiska harmonikens stora fulländade glasbubbla.
                          *
             Ungefär så ser scenografin ut. Dags att föra in de uppträdande.
 I april 1975 skriver Peter Weiss i sin anteckningsbok:
             ”med Lindegren kunde samtal föras om Hölderlin i Paris.”
Det är inte enda gången exildramatikern och romanförfattaren  söker upp den hjälplöst förfallande poeten.Som han återfinner,sängliggande på Riddargatan, i ett erbarmligt tillstånd,men sprakande av hölderlincitat. Det kan verka som om poeter i skaparkris sökte sig till Hölderlin som om han vore en magnet.
Peter Weiss hade redan 1972 haft tysk premiär på sitt drama Hölderlin. Det byggde på idén om den besvikne radikalen:
             Jag trodde på Revolution så fast
             att alla sammanhangen för mig brast
             när det som lovats för min blick försvann
             och ej ett Paradis men fångenskap jag fann”
            
             Det var inte bara DDR:s litteraturpoliser som fann detta drama misslyckat.Det saknar nästan helt dramatik. I  dialoger som oftast alltför tydligt är citat uppträder personligheter som Goethe, Schiller  och Schelling.  Seminarieynglingen Hegel uttalar helt brådmoget och framförallt ohistoriskt  åsikter som det torde ha tagit den mogne filosofen decennier att utveckla.Men framförallt fattas här den metafysiska dimensionen,känslan av det annalkande åskvädret, inspirationens blixtar. 
Av Lindegrens översättningsförsök blev inte mycket. Erik Blomberg framstår som pionjären,också han en poet med skrivsvårigheter. Andra skulle följa:Göran Sonnevi,Arne Melberg.
Och nu – helt välkommet - Aris Fioretis med ett fylligt urval ,framförallt ur tornperiodens svåra,språngartade, syntaktiskt sällsamma diktning .(Hölderlin ”Kom nu,eld” Ersatz 2013. )Det är en  kulturgärning han har utfört med denna bok och hela projektet vittnar om en sympatisk oförvägenhet. Mina intryck av Fioretis har varit det av en  ytterst hjälpsam och kompetent kulturdiplomat i Berlin, och av en något tillkrånglad romanförfattare som jag har haft svårt att engagera läsa till slut. Här finns all anledning att komplettera den bilden. De här kommer att stå sig.
 Urvalet är okonventionellt.Flera välkända antologistycken saknas, till förmån för så mycket som aldrig tidigare har setts på svenska.Till synes sorglös,men väl förberedd i den kritiska litteraturen,vandrar översättaren  ut i ett minfält av idiolekter,språngvis och ofta omkastad metrik ,helt originell syntax och häpnadsveckande tankesprång Det här är inte som  att t.ex. översätta Rilkes elegier eller orfeussonetter . Rilkes metaforer kan vara svåra, hans rytm är full av andningsfällor, hans handhavande av sonettformen mycket fritt. Men han är alltid där.
Här spelas efter andra regler. Det element av personlig tolkning som alltid måste finnas vid en översättning ,måste få en oundvikligt stor roll här. Man kan naturligtvis aldrig påstå att en hölderlintolkning, särskilt av de sena utkasten och fragmenten någonsin skulle kunna bli definitiv. Men man kan – som i matematiken – skapa närmevärden.
 Ett par exempel på vad jag talar om kan behövas. På ett ställe i ”Der Einzige” tilltalas någon, som kan vara Himmelsguden, kanske möjligen Kristus, kanske båda i någon hölderlinsk syntes,på det här sättet:
”Mein Meister und Herr!
O du mein Lehrer !
Was bist du ferne
Geblieben ?und da
Ich fragte unter den Alten,
Die Helden und
Die Götter,warum bliebest
Du aus ? Un jetzt ist voll
Von Trauern meine Seele. (…)”

Fioretis översätter:

”Min mästare och herre !
O du, min lärare!
Varför höll du dig
Borta?Och då jag
Frågade bland de gamla,
Bland hjältarna och
Gudarna,varför uteblev
Du? Och nu när min själ
Full av sorg (…)

Hur man än vänder sig är detta svårt. ”Was bist du ferne geblieben?” blir ju ordagrant ”Vad har du fjärran förblivit ?”. Fioretis knyter an till nästa fråga litet längre ner i texten där det faktiskt frågas ”varför”. Men är det verkligen samma fråga som upprepas ? Eller skall man anta att Hölderlin tänker sig att den dolde gud han tilltalar, hela tiden har förblivit , gömd, befunnit sig någonstans i ett oåtkomligt fjärran? Att ha uteblivit och att förblivit någonstans  långt borta blir då noga taget helt olika begrepp.
Eller ta det ohyggligt knepiga och av fackmännen omdebatterade slutet på ”Nymfen”:
(…) Unwillig nemlich
Sind Himmlische ,wenn einer nicht die Seele schonend sich
Zusammengenommen,aber er muß doch; dem
Gleich fehlet die Trauer.”

”Ty de himmelska
Blir avoga när någon för att skona själen inte
Tar sig samman,Men han måste det;
Likt denne felar sorgen.”
Felar sorgen som hos Arietis eller Michael Hamburger ? Eller är det så att sorgen felar hos den som inte lyckats ta sig samman ? För mig låter det senare sannolikare. Hölderlins diktning handlar till sist om detta : att övervinna det outhärdliga.
 Aris Fioretis tolkningar kommer ungefär så långt man kan komma med gedigna bakgrundkunskaper, ett ledigt förhållande till tyska språket och en passion för Hölderlins dunkla diktvärld. Men vi är på en mark där något alltid måste förbli outsagt.Och kanske därför också – oöversättbart.









            
            



No comments:

Post a Comment